1797-183 Charles-Emile-Callande de Champmartin (Bourges, 1797 -Paris,1883) was a French painter. His numerous portraits, historical and religious pictures were very popular.  Related Paintings of charles emile callande :. | le haquet | course de chevaux montes | monmane de l' envie | mameluck desarconne | ete de noir dit le negre joseph |
Related Artists:
Cornelis Holsteyn
(1618 - 2 December 1658) was a Dutch Golden Age painter from Haarlem. According to the RKD he was a painter of historical allegories, portraits, and interior decorations, trained by his father Pieter Holsteyn I. According to Houbraken, his father was a glass painter, and thus was trained for glass painting, but the market in glass painting not being what it was, he turned his hand to painting canvas. Houbraken felt he received less for a painting than he deserved, because his work was of a very high quality. He describes a Triumph of Bacchus, and a Lycurgus, which was painted for the Amsterdam Orphanage. According to the RKD, he moved to Amsterdam with his brother Pieter Holsteyn II in 1647, became poorter there in 1652, and was betrothed there on Christmas eve, 1654. He was buried in the Nieuwe Kerk on December 2, 1658 from his home on the Rozengracht. Houbraken claimed he had been fit until his sudden death by Hartvang, or heart-attack.
Antonio Ponce
Spanish, 1608-1662,Spanish painter. He had an undistinguished career in Madrid as a painter of still-lifes and flower-pieces. In 1624 Ponce was apprenticed to Juan van der Hamen y Leen, whose niece he married in 1628. The format of Ponce's compositions and some of his motifs derive from works by van der Hamen, though lacking their subtlety of composition, spatial clarity and formal conviction. In Vase of Flowers, signed and dated 1650 (Strasbourg, Mus. B.-A.), Ponce's style shows laboured imitation of van der Hamen's: his dry execution results in a paradoxically airless and petrified quality. Ponce was always a derivative artist, and some of his still-lifes with seasonal themes are similar to works by Francisco de Barrera, another modest painter with whom he was documented in the 1630s. Paintings from the 1640s and 1650s depicting baskets of fruit and bunches of grapes against light backgrounds are characterized by compositional informality, softer lighting and freer brushwork, through which Ponce attempted to convey the textures of objects and endow the subject with greater naturalness.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.